HUR BLEV JAG FOTOGRAF?

....det kan man ju orolig fråga sig....skulle min man säga... Men så märkvärdig är det väl inte.... Min underbara mor råkade ha en liten Kodak Instamatic i en byrålåda. Därinne fanns det ena och det andra. Bland annat lite pengar för att köpa godis, en massa papper, små sådana kuber som kalledes för blixtrar. Dessa satt man på kameran och svisch blixtrade till det och den ena sidan av blixten blev svart och sen vände den sig till nästa sida. Jag var fascinerad av detta beteende. Vad coolt skulle vi säga idag.
Det drog ju inte länge tills jag upptäckte hur världen var sååååå häftig genom den lilla rutan i kameran. Mina första bilder var utan någon kännedom av what-so-ever. Jag knäppte som alla barn gör, sådär. Men roligt tyckte jag , DÅ, var att fota naturen, löv....vad finns det så exalterande att fota ett löv det förstår jag idag inte längre. Men det blev lite isbitar med löv, löv och träd, och gräs och löv...och vad vet jag. Sen upptäckte jag födelsedagar och jag gick runt och knäppte alla som var med på festen. Det var roligt. Roligaste var att lämna in filmen och på den tiden beställde man ju direkt dubbla kopior för visserligen skulle ju jag ge bort bilderna till de som var på kort. Visst är jag snäll?
Men det är så det började....

Min första kamera!

SVETT SVETT

Bröllopsfotografering.... jag minns när jag började fotografera porträtt för många år sen att jag valde bort bröllopsfotograferingen. Jag tyckte det var så otäckt att fota något så viktig. Tänk om jag pajade kameran eller missade tiden eller ramlar och slår mig framför kunden eller vad du vill. Jag var helt enkel inte säkert på mig själv.

Sen började jag långsamt fotografera bröllop. Det första gratis för att jag skulle ju lära mig. Sedan dess har jag lugnat ner mig en del men varje gång innan jag ska fota bröllop så är jag ett litet nerv- vrak och då är det ett bra tecken. Är jag nervös så blir det bra. Jag blir fokuserat, engagerat och jag hittar på en massa saker att göra för att paret ska känna sig trygga och bekväma med mig.

Men oj oj oj oj vad jag svettas. Ärligt talat....Jag har pratad med andra kollegor...och än så länge har alla sagt det samma "Jag med!".
Ansträngningen, fokusering, redigering av personerna som ska vara med. Är man i kyrkan så är det värre. Då ska du minsann vara tyst, helst inte synas och inte höras.

Jag har efter så många års erfarenhet hittad en bra balans. För att leverera bra kvalité har jag bestämt mig för att ta bara några få bröllop om året Detta för att jag vill leverera på bästa sättet bra kvalité till kunden. Det är slitsam att fota bröllop, Du har en utrustning som väger och det är många timmars arbete både framför kameran men oftast bakom kameran, framför datorn.

Personkemin måste stämma överens annars blir det inte bra. Helst vill jag träffa kunderna innan och tillsammans komma fram till lite idéer och tankar.  Känns det inte bra på första möte så rekommenderar jag en annan kollega. Alla har olika krav på sina bröllopsbilder och idéer. Jag är en väldigt glad och spontan fotograf. Och jag ge 100% när det väl är dags.

Ett exempel på bild är här.  Jag kom på att det hade väl vara roligt att ha en bild uppifrån. Alltså svisch ..... en liten maraton upp för trappan på huset och sen lite tutelituuuu och bilden var klar.

Foto vänster: Kåre Höjlund (assistent)

ETT MINNE FÖR LIVET

Äldre människor är så otrolig häftiga. När jag var barn så umgicks jag mycket med äldre människor. Jag tyckte det var så coolt att lyssna på deras historier. Sen bjöd de alltid på kaka och choklad. Det gör man i Schweiz.
När jag gick i skolan, tror jag var 8 eller 9 så fick vi, i skolans namn, gå på onsdagar eftermiddag till åldershemmet för att besöka de äldre som inte hade någon familj. Ibland tyckte jag det var jobbigt men när man väl var där, så kunde man se hur de blev glada att ha 1-2 unga människor i sitt rum och snacka. Kommer ej ihåg vad. Men vi fick alltid kakor...det var gott.

Min mamma var äldst av alla mammor, men inte minst den roligaste. Jag tyckte att andra mammor var inte så coola som min. Mina vänner älskade min mor också. Alla var välkomna, alla fick lite kärlek och lite uppmärksamhet hemma hos oss. Många gånger fick de sova över eller äta middag med oss.

Mamma jobbade hemma och "tvingade" mig att, efter skolan, underhålla de väntade kunder i vardagsrummet. Jag kunde väl tycka det var tråkig att de satt sig precis framför min tv och jag fick ju inte sätta på den för att kunden hade gått in i hennes behandlingsrum.
Mamma var egenföretagare. Kunderna frågade en massa saker, jag fick sitta och svara och fick lära mig att konversera, öppna munnen som hon brukade säga. Jag tackar henne idag för allt detta. Jag har blivit precis som henne. Att underhålla en kund, att kunna prata med de utan att vara rädd för det, att bjuda på mig  själv. Det är det stora plusset jag fick från min barndom. Att vara social.

Idag driver jag mitt företag i samma andan som min mor. Jag välkomnar mina kunder, jag pratar med dem. Det finns kakor, choklad och espresso i min studio. Precis som hemma. Jag har en hel del äldre kunder med sina gamla  familjebilder, eller när deras man/hustru dör så kommer de för att göra kopior av bilder som de ska sätta bredvid sängen eller på kistan i kyrkan. Jag har själv märkt vad stort betydelse en bild på en byrå kan ha för en människa. Du kan prata med en bild. Du kan gråta med en bild i famnen. Du kan skrika av ren förtvivlan för att du saknar en människa i ditt liv. Det du har kvar det är minnet och minnet förstärks med en bild. Det är det ända du har kvar. Allt annat är egentligen ointressant.

Idag så fotar folk med mobil och digitala kameror. Oftast glömmer de att skriva ut en bild. Låt bilderna leva. Det behöver inte vara 100 bilder. En bra bild utskriven på papper kan räcka långt.
Välj en BRA bild som väcker minnen och skriv ut den eller låt andra professionella skriva ut den för dig. På ett bra papper, så det håller länge.

Mamma, på besök 2005. Utflykt till Öckerö.  Ett stort förebild, både som mor men också som egenföretagare.  Foto: Cornelia Schmidt

GAMLA BILDER - EN DEL AV HISTORIA

Jag bara älskar när kunder kommer in med gamla svart-vita bilder och vill gärna ha förstoringar eller flera kopior att ge bort. Det betyder att bilder har ett historisk värde även idag. Vad finns det bättre än att hålla i handen en del av en familjehistoria? Jag få verkligen se alla möjliga bilder oftast är det familjemedlemmar som poserar framför en stuga. Allt i svart-vit, allt öppet för egen fantasi vad det gäller färger. Man kan drömma sig bort och fantisera en massa historier om dessa människor.

Nuförtiden kommer folk in med bilder från 60-70 tal som de vill digitalisera och lägga ut på Facebook, som en slag revival på de goa gamla tider.

Många gånger finns det bilder med repor. I de flesta fall är det inga problem att ta bort de med hjälp av Photoshop. Att gå in i detaljerna och försöka förvara och tänka sig ut (fanns det en rynka där eller inte)? I de allra värsta fall av bildskador så samarbetar jag med min kollega Péter Orincsay som är en otrolig duktig retuschör vad det gäller precis då gamla krigsbilder.
Han är genuin intresserad av gamla kameror och svart-vita bilder och en av de bästa färgsättare av krigsbilder som får liv med många timmars arbete och rechercher - www.tuzkereszt.com

Ta fram era gamla bilder, sätt er ner och njut, förklara era barn hur det var en gång i tiden och vet ni inte det, hitta på en rolig historia för de.

TOA BESÖK

Jag återupptar mitt bloggande, med förhoppning att samla ihop lite roliga äventyr i mitt fotograf liv.
Tydligen visade sig idag att det finns visst folk som vill gärna läsa om det...så varsågod.... here we start again.

Vssa dagar är det rena lyx att hitta tid för att gå på toaletten. Jag känner mig som en kanin som stutsar mellan studion, min dator, disken, arbetsbänken. Inte hinner jag ett dugg att gå på toa! Hur kan detta vara? Studenttider...yes! Men nu så äntligen äntligen har jag tömt det och kan sitta i lugn och ro utan att skaka mina ben framför datorn igen. Hur lång tid gick det sedan sista besöket? hmmm...räknar....kommer ej ihåg kanske 5-6 timmar? Visst säger man att man ska träna upp sin blåsa eller hur? Ha en fin kväll mina damar och herrar och alla små barn tjuhuiiii

 

Toalett på flygplatsen i Brighton