En fin höstmorgon förra veckan, åkte jag ut till ett uppdrag i Härryda. Det var kallt, det fanns nebel och det var ute på landet bland åkrar och skog.
Plötsligt stannade jag till för att jag såg något som påminnade mig om Kina och de många böcker man har sett. Skog, dimma, färger. Magik på morgonen, naturens lek med färger och en otroligt lugn stämning omkring.
Varför är man inte oftare ute och njuter av naturen, tar kraften därifrån? Varför springer vi alltid fram och tillbaka och har massor med saker att göra? Jag ska fixa där, hjälpa till där, måste dit, det är springande från en plats till en annan. Men varför stannar man inte upp och ÄR bara?
No comments:
Post a Comment